They didn't get to stay, so they flew away
Känner mig så sliten. Jag är lessen för allt som har hänt. Jag klarar inte av att se människor runt om kring mig må dåligt och gråta. En liten del av deras sorg fastnar på mig och jag sörger med dem.
Som idag då jag satte i bussen kom det en flicka i min egen ålder in och man kunde se på henne att hon gråtit, i massor. Hela vägen såg hon gråtfärdig ut och jag hadde bara lust att gå och ge henne en stor kram eller ens bara låta henne tala åt mig.
Allt känns så fel nu, man kan inte riktigt vara fullhjärtat glad då så mycket dåligt händer. Så många unga människor har dött på en så kort tid. Ibland vill jag bara lägga mig ner i sängen och gråta för att världen är en så ond plats.
Man kan bara hoppas att det stället de är på nu är bättre än det de lämnade.
