Dream Big!★

Något jag hatar med mig själv är min scenskräck och min blyghet. I och för sig så går det ibland i perioder. Jag kan vara kaxig och om du retar upp mig så får du höra precis vad jag tycker om dig men annars är jag blyg och rådnar. Då jag träffar någon första gången pratar jag inte oftast med denna, inte fast vi skulle sms:at eller chattat förut. Jag blir liksom bara stum och vill gräva ner mig i jorden. Du måst ha känt mig ett bra tag för att få ett ordentligt samtal ur mig. Sedan så rådnar jag ooofta till allt och inget. Det behöver inte ens vara så att jag blir generad ibland utan bara för att jag talar med någon jag inte känner eller bara talat med ett få tal gånger. Scenskräcken gör så jag skakar bara för att jag ska säga mitt namn inför en grupp. Men scenskräcken kan jag faktiskt leva med känner jag, har hållit tal och uppträtt i skolsammanhang ändå och det känns bara himla skönt efteråt då man klarat det. Dock så tappar jag bort mig och hakar upp mig m.m. då jag ska hålla föredrag eller något på frihand utan att ha skrivit någon lapp att läsa av. Dålig självkänlsa eller dåligt självförtroede kan man vell skylla på till största del, det ska jobbas på. En dag ska jag lysa!

En fin sak med kommentarer och läsare är ju att man får en boost för varje snällt ord så där får jag ju tacka er:)